Jag tänker mest på höjden.

 

Vet ni en dålig sak om min ridning? Det är att jag näst intill alltid tänker på höjden i hoppningen, inte på hur det känns. Det är en dålig sak, faktist, men jag antar att jag gillar att hoppa högt. Tycker det är ganska tröökit att sitta och hoppa ett 40cm hinder, när man kan hoppa högt, & anstränga sig mer. :)

 

85cm på Musse.

 

På bilden över när jag hoppade. Vet knappt om jag bågar säga det här, men jag hoppade 85, bara för liksom att kunna säga det, för egentligen tvekade jag som tusan. Men jag kände verkligen press, alla stod omkring med kameror, sa att han har hoppat SM osv, varför skulle inte jag då hoppa ynka 85?

 

Jag älskar att hoppa, högt, jag älskar att tävla CR, omhoppningar, jag vill känna spänning, satsa lite och pressa. Jag tycker inte det är kul att hoppa en bana på 60cm, wohoo, jag kom felfri. Så, det var det typ.

 

På HoppKM senare på SORF, ska jag vara med på Musse, 70/80? Jag har inte bestämt det. Vi klarar 80cm, fast då behöver vi lita på varandra. Jag FÅR inte tveka, för sist jag gjorde det på 85cm, ja, då fick jag smaka grus. Och jag vet fortfarande inte om jag hoppar 80cm bara för att, för att andra pushar mig, pressar blir fel ord. Eller om jag gör det för att jag tror på oss, för att mitt hjärta säger att jag ska det.

 

85cm. Och han är långt över, klart vi klarar det.

 

Jag märker att detta inlägg blev rörigt. Det jag vill få sagt är att jag inte tänker på hur det känns inom hoppningen, jag gör det för andra, och det är kanske inte så bra...

 

Vad tycker ni?

 

 

 

 

 

Ibland är det samma sak för mig, man vill inte fega ur och inte hoppa dedär hindret på 85-90 för då kommer ju alla andra tycka att man är en fegis, hästen har ju hoppat mycket högre än så, det är klart att den klara det, right?
Men jag älskar känslan när man har gjort något som man egentligen inte vågade, den känslan är underbar. Att veta att man klarar att hoppa dedär höga hindret, att veta att man kan även fast man inte riktigt vågar egentligen. Asbra inlägg <3

jag skrek, grät och skakade när jag och Acke landade efter 120 hindret hahaha!!!! skrek ''JAG MÅSTE RINGA MAMMA!!!!!!'', ja typ så, klart det är lite läskigt att vända upp mot ett sånt hinder på en 16 årig spattponny som jag inte ens vet hur högt han är hoppad förrut, men är grymt när man väl har gjort det!

jag tänker dock inte bara på höjden, jag vill inte hoppa över 90 hemma, bara på träning och tävling funkar det. ifall att det skulle hända något som kan sänka vårat självförtroende, riskerar bara inte det. ska vara helt säker för att jag ska göra nånting, men just den dagen ville jag höjdhoppa lite och alva sa aldrig hur högt det var hahaa!! så det var visst 120 när jag landade, men det var nice :)