Deepshit, you know.

Att ha så många hängandes över en är inte det lättaste måste jag få säga. Ett ord fel och det kommer fram på två sekunder. Jag menar, jag är väl inte mer än människa, ellerhur? Att logga in på facebook och ständigt se att det ligger minst tre nya meddelanden om hur dålig vän jag är. Jag försöker, påstår inte att jag är lyckas jämnt.

Mina vänner är utan tvekan det bästa jag har. Dom som får mig att kvävas av skratt, gråta av lycka. 

 

Det är därför det gör så oerhört ont när ni beskriver hur illa jag har behandlat er. För jag vill inte veta av känslan att misslyckas visa hur mycket ni betyder och få er att känna tvärt om. För mig kommer ni alltid vara dom ända och bästa. Förstå känslan när dom som alltid funnits där för mig är borta, allihoppa. Bara sådär. Känns som jag ännu en gång misslyckats med att vara mig själv. 

 

Jag vet inte hur man är en vän, och jag vet inte hur man säger " Märta Domberg, jag älskar dig verkligen! "Eller Isabel&Frida Håkansson, ni är några av dom finaste personeran jag någonsin träffat!!"

Det är antagligen därför jag sitter här och skriver ett löjligt inlägg för att säga det.. Jag är inte säker på mig själv och är rädd för att allt ska gå helt fel på Ekeby. Men man får det man ger, right? Vill bara att ni underbara människor ska veta att jag alltid kommer vara villg att lära mig bli den Madde ni vill ha.

Eftersom att ni redan är den Märta, Frida och Isabel jag vill ha..

 

Puss ni underbara människor! 

Men Maddie.. Du är bäst! & jag älskar dig precis som du är. puss hjärtat! <3