...ni hittar oss på

 

 

 

 

 

 

 

 

Märta: www.martadomberg.blogg.se & www.twiceriiders.blogg.se

 

 

 

Hejdå salaryttarna, hejdå bloggen! ni har varit dom bästa läsarna.. någonsin!

http://maddehaafberg.blogg.se :) 

 

Typ lite om min vardag, skolan osv. Om mina tankar/Funderingar/åsikter om lite allt möjligt. BRA UPPDATERING KAN DU GE DIG FAN PÅ!! ;) Kolla in vettja! / Maddis

 

Det tror jag. Men ni kan följa mig HÄR! 

 

 

Just nu är det oklart hur det blir med denna blogg, så jag bloggar för det mesta på http://twiceriiders.blogg.se med en vän jag gillar myckeeet. Bloggar även på http://martadomberg.blogg.se fast inte så ofta. :)

 

Så där hittar ni mig nu!

 

Vi kommer lite senare när ett beslut tagits såklart berätta hur det blir..

 

Till att blogga, hahaha!!!!!!! 

Nejdå, stackare som läser bloggen.. Men jag tar en mittemellan bloggpaus (Igen och igen och igen) och bloggar lite då och då när jag orkar :) // Maddisss

 

 Jaop. Första dagen i skolan avklarad. HarVÄRLDENS bästa mentor oxå. Kan inte blirsås mycket bättre? 

-

Men tillbaka till ämnet.. Vi ska till Snobben snart när vädret lugnat ner sig lite. Isabel ska förhoppningsvis hoppa. HÖJDHOPPA! Så länge jag och Märta får bestäma. ;) 

Men bloggar från ipaden så blir Inge bilder. Jag hör av mig senares , Hejssss:D // Maddiis 

 

 

Jag kommer sakna dej.♥ 

 

 

 

 

Vetinte om jag fortsätter. Tar en paus på denna blogg sålänge. Ciao! 

Om jag tänker tillbaks till sommarens minnen, fattar jag nog lite hur underbart mitt sommarlov har varit. Jag har haft Musse  en hel sommar, och tro mig, sommaren hade inte vart lika underbar om det inte var den frenetiska, pigga lilla ponnyn som inte kan stå still. Min sommar hade inte vart lika underbar om den inte delats med mina tre bästa vänner. Alla bråkar, även vi, det har vart tjafsigt & bökit, men det har ändå vart vi, Frida, Isabel, Madde & Märta. Det har vart vi fyra som flamsat runt på hästryggarna och levt livet, tillsammans.

 

Jag kommer alltid minnas alla mina & Fridas galoppracar, alla våra galoppsträckor över huvud taget, när vi stod upp i lätt sits och skrek som indianer osv.

 

Jag kommer alltid minnas mina & Maddes mysiga ridturer när vi galopperade omkring på ängar, och snackade om allt.

 

Jag kommer alltid minnas mina & Isabels få ridturer tillsammans, men hur kul vi hade då, vi red i regn & åska, men ändå med ett leénde på läpparna.

 

 

Jag kommer alltid minnas våra hopp-pass, och dom gångerna vi red tillsammans över huvud taget, vi fyra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kommer aldrig att glömma sommaren 2012..!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.. för att jag kom hem så sent. Lika bra det, så han slapp stå ute så sent med alla bromsar,mygg osv.

-

Han hade blivit rädd för en anka tydligen och blivit lite jobbig. Men annars hade det gått jättebra. Han hade vart pigg och glad. Hon körde lite galoppintervaller och sådär. Konditionstränade.

 Imorgon står hoppning på schemat för min del. Saknar redan min Snobbebus.

-

Imorgon på hoppningen tänker jag fokusera på att lägga honom rätt, komma i ett bra tempo och träna på att svänga men ändå behålla farten. Tror det kommer gå jättebra, sitter ju på bästahästen så.

 

Håller på att hoppa ut skinnet så nervös som jag är inför Ekeby. Bloggning är det sista jag tänekr på just nu. Ni får räkna med "min vanliga" uppdatering när jag landat lite med skolan och allt. Aja, jag hör väl av mig om jag kommer ihåg. Hejdå :)

 

Idag på mårgonen slog det mig att "shit, jag måste springa", och lite senare "shit, jag måste göra något med Gus" så grym som jag är slog jag ihop dom två grejerna. Gus & jag stack ut på en liten joggingtur tillsammans. Gick först en liten bit med honom, som uppvärmning men så fort vi passerat den stora vägen började vi springa, ett lagom tempo. Först var han lite busig haha, men sen sprang han bara efter mig lugnt. :)

 

På banvallen blev det typ race, ahah, Gus fattade att vi skulle hem.. Gick sen igenom skogen, och mellan första skogsdungen & den andra, på en liten grusväg sprang jag på all världens fart så han började ruska på huvudet & galoppera, gulle! Sista biten i skogen, tappade jag grimskaftet, och Gus tyckte det var skitkul att springa före, så större delen av skogen travade/galopperade han framför. Dom flesta kan nu i mitt läge kunnat skriva "och sen när jag ropade på honom, stannade han och väntade på mig, ååh!" men nej, det kan inte jag. Gus sket totalt i mina hopplösa försök till rop, haha...

 

 

Gud vad jag saknar sommarhästarna. Jag saknar inte att åka ut på morgonen och själva det. Men jag saknar hästarna, och att ha så himla roligt med sina bästavänner! Satt och kollade igenom bilderna sen dess och hittade några väldigt fina.

 

 

Och favoriterna måste ändå vara från första ridpasset asså jag♥bilderna. (det ändatråkiga var att Madde inte "kunde" vara med:(  )

 

hahahah kolla milla i vänstra hörnet guuud!

 

 

 

Vet ni en dålig sak om min ridning? Det är att jag näst intill alltid tänker på höjden i hoppningen, inte på hur det känns. Det är en dålig sak, faktist, men jag antar att jag gillar att hoppa högt. Tycker det är ganska tröökit att sitta och hoppa ett 40cm hinder, när man kan hoppa högt, & anstränga sig mer. :)

 

 

På bilden över när jag hoppade. Vet knappt om jag bågar säga det här, men jag hoppade 85, bara för liksom att kunna säga det, för egentligen tvekade jag som tusan. Men jag kände verkligen press, alla stod omkring med kameror, sa att han har hoppat SM osv, varför skulle inte jag då hoppa ynka 85?

 

Jag älskar att hoppa, högt, jag älskar att tävla CR, omhoppningar, jag vill känna spänning, satsa lite och pressa. Jag tycker inte det är kul att hoppa en bana på 60cm, wohoo, jag kom felfri. Så, det var det typ.

 

På HoppKM senare på SORF, ska jag vara med på Musse, 70/80? Jag har inte bestämt det. Vi klarar 80cm, fast då behöver vi lita på varandra. Jag FÅR inte tveka, för sist jag gjorde det på 85cm, ja, då fick jag smaka grus. Och jag vet fortfarande inte om jag hoppar 80cm bara för att, för att andra pushar mig, pressar blir fel ord. Eller om jag gör det för att jag tror på oss, för att mitt hjärta säger att jag ska det.

 

 

Jag märker att detta inlägg blev rörigt. Det jag vill få sagt är att jag inte tänker på hur det känns inom hoppningen, jag gör det för andra, och det är kanske inte så bra...

 

Vad tycker ni?